rasinformation

Lancashire heeler och finsk lapphund

Lancashire heeler

Erkändes av Engelska kennelklubben 7 juli 1981 under namnet Lancashire heeler. Den hette från början Ormskirk heeler. Har levt ett liv i skymundan uppe i nordvästra England.

Lantbruksbefolkningen har i generationer känt till och värnat om den lilla kofösaren. Den anses ha funnits som vallare av klövboskap sen åtminstone mitten av 1700-talet. De användes i huvudsak som hjälp när man skulle föra flockar av nötboskap mellan de olika marknaderna i England. På landsbygden kallades de ofta "nip´n´ducker"-hund, det blir ungefär "nyp-å-ducka".

Man ville ha rasen liten för att den skulle klara sig från att bli skadad av boskap som kickade i protest mot att bli föst "medelst nyp i hasorna" av hundarna.
Tekniken hos de småväxta "kofösarna" går mer ut på att ducka än att hoppa undan sparkar. Det är ganska otroligt hur de kan kasta sig fullkomligt platt på marken med en sådan snabbhet. Sekundsnabb instinkt har varit en nödvändighet för att överleva.

Thomas Beswick nämnde i sin bok A General History of Quadrupeds, publicerad 1790, hur cur-dogs användes.

Dessa i gamla skrifter nämnda cur-dogs anses syfta på små, eller dvärgväxta heelers. Ordet cur kommer från welshiska cur-ci eller cor-ci och står för dvärg. Enligt Beswick uppföddes cur-dogs med så stränga krav på vallningsdugligheten att den då för tiden ansågs som en mycket distinkt och permanent boskapsvallare. Beswick skrev "De används huvudsakligen till att driva boskap, till vilket de är synnerligen lämpade. De driver alltid med att nypa boskapen i hälarna, och sin storlek till trots, är de mycket effektiva i sitt jobb.

Men hur noga boskapsuppfödarna än var med sin hunduppfödning, så försvann de små cur-dogs på många håll i England. De hade varit lika vanliga som de lokala terriervarianterna, och förmodligen fanns en god del av dessa terriers inblandade.

Den teorin baseras på att det fram till 1800-talets slut fanns små vita heelers i Cheshire, liksom den vita Cheshireterriern, trefärgade heelers i Devonshire (houndmarked Devonshire terrier) eller som Norfolk heeler som alltid var enfärgat rödgul och hade en grövre päls än de övriga, ganska lik en av våra dagars norwichterrier, men med högre ben. Samma jämförelse görs med Yorkshire heeler, som var den minsta och finlemmade av dem, med mörk färg och bruna tecken.

Den ende överlevande av alla dessa varianter är den släthåriga med så kallade tan-tecken. Ormskirk eller Lancashire heeler, den anses ha funnits runt staden Ormskirk i Lancashire under tämligen lång tid och det anses att den uppkommit genom korsningar av manchesterterrier och corgi.

David Hancock skriver i The Field och trycker på vilken försynens skickelse det är att man i tid räddat den sista varianten av dvärgheeler åt eftervärlden. Han tycker till och med att den borde heta English heeler, eftersom de andra lokala varianterna är utdöda.

Engelska kennelklubben prisas för sin aktion att rädda heelern.

På 1970-talet startade en aktion för att utröna huruvda den lilla svarta heelern verkligen fortfarande existerade, man fann närmare 200 exemplar, vilket särställde rasens fortlevnad.

1983 fanns det ca 225 exemplar av homogen typ att arbeta med.

Den hålls numera främst som sällskapshund, är känd för sitt livliga temperament och framåtanda.

Importerades till Sverige 1985.

Dagens ras är en rekonstruktion från 1960-talet, huvudsakligen korsning mellan welsh corgi och manchesterterrier.

Den är lågställd, kraftig och rörlig arbetshund. Vallar boskap men har terrierns drift för kanin- och harjakt. Är en gladlynt hund som är tillgiven sin ägare

Finsk lapphund

En gammal ras som erkändes först 1975.

Förekommer över hela norra Skandinavien och Ryska Karelen, används fortfarande av samerna för att valla renhjordar.

Aktiv som behöver få meningsfull sysselsättning och mycket motion.

Rasstandarden har förnyats 1996.

Intelligent, modig, stabil, tillgiven, klok, livlig, självständig, ödmjuk och samarbetsvillig.

Lär sig ord och saker fort, tröttnar aldrig på att lyssna. Ödmjukheten och samarbetsviljan gör att lapphunden är så lätt att lära. Bitande kyla eller regn är inga problem.

På 2000-talet ser de likadana ut som de gjorde för hundra år sen. Den ser ut som en äkta arktisk spets. En av våra friskaste hundraser. De blir 13 - 15 år.

PRA och katarakt förekommer på en liten procent av alla undersökta hundar. Höftfel förekommer sällan.

Fast lapphunden har en kraftig päls behöver den inte mer skötsel än borstning då och då, bad en gång om året.

Ursprungligen använd i renskötsel som vall- och vakthund, idag också en populär sällskapshund.

Samerna har under århundraden använt hundar som liknar Finsk lapphund till att valla och vakta renar i norra delen av Fennoskandien och Ryssland. Från dessa hundar fastställde Finska kennelklubben den lapska vallhunden. Första rasstandarden 1945. Namnet ändrades till lapphund 1967. Rastypen utkristalliserades under 1970-talet och standarden har modifierats flera gånger. Namnet ändrades till Finsk lapphund 1993. Rasen har stabiliserats snabbt och numera är den mycket populär främst som familje- och hobbyhund i hela Finland.

Den skall vara intelligent, modig, lugn och läraktig. Vänlig och tillgiven.